Vem är jag?

Ja, vem är jag?
Den frågan har jag ställt mig själv i alldeles för många år nu.
Ibland får jag för mig att jag har svaret men oftast inte..

Det mest troliga svaret från mig är dock; Vem fan är Du att fråga mig sånt?!
Jag gillar inte att få frågor som jag inte kan svaret på, jag gillar inte att bli satt i situationer som gör att jag tvingas välja.
Dom kallar det Osjälvständig personlighetsstörning, men det är inte allt dom kallar mig, ett typ exempel på ett maskrosbarn som alltid haft aspberger men på senare år fått höra att jag nu har borderline, PTS, är antisocial och gess what?
Dom tror också att jag är deprimerad och nu på det ätstörd.

Vilka ljushuvuden, jag kan dock inte skryta om mina fina betyg jag fått på min fina skola eftersom jag inte gått den. Försökt har jag gjort i perioder och det är inte det att jag är dum i huvudet, jag tycker bara att alla andra är det.
Så tyvärr, inga fina skolor på mitt cv, men ett kvot betyg med motiveringen; Hon kan bara hon vill.

Och det kan jag, jag kan göra allt, men bara om jag vill..

Mest av allt så vill jag bara när jag är med mina hjärtan här i livet, vännerna och familjen som gör livet värt att leva trots allt.
Dom kallar mig också störd ibland men mest kallar dom mig Kim, sötnos, tuttlisa, gumman, Gizzy, ”skev-skalle-deluxe”, Mamma och Fru.

För det är jag också, mest av allt Mamma till en vacker liten kille född i december 2008 som heter Leo.
Det är för honom hjärtat slår det där lilla extra, självklart så får min blivande ex man J vara med där på ett litet hörn trots separationen som vi genomgår..
Jag och Leo bor tillsammans varannan vecka i våran lilla lilla borg på Kungsholmen i Stockholm, och här kan ingen röra oss!

Jag är precis som alla andra, men samtidigt inte alls.

Jag är fruktansvärt barnslig, vill egentligen inte ha ett riktigt jobb men jag älskar att spendera pengar, allra helst andras.
Jag svär sjukt mycket och har tagit mer droger under en sommar än vad dom flesta hört talas om under en hel livstid.
Jag har gjort dumheter och bott på många ”hem”, men trots det har jag haft fler hem med mina föräldrar än vad jag kan komma ihåg eftersom ingen av dom någonsin verkat kunna bestämma sig.
Mitt minne är sämst men ändå så vet jag alltid bäst, konstigt det där..
Jag har sjuka ideal och krav när det kommer till mig själv, men hyllar alla andra till skyarna, även om dom egentligen är helt värdelösa!
Jag är livrädd för utvecklingsstörda och kyrkogårdar så det är något som jag undviker som pesten.

Mitt humör svänger som en tornado på syra och jag vet aldrig ens själv vart jag är.
Att skriva har alltid hjälpt mig igenom svåra tider i mitt förvirrade liv och det här är mitt sätt att ventilera.
Ibland gör jag det öppet och ibland på dom låsta sidorna.
Det har aldrig varit lätt att vara jag och jag undrar om det någonsin kommer att bli det..

Men jag försöker inte framstå mig själv som en intressant person, det är jag alldeles för splittrad i själen och förvirrad i skallen för, många vet redan vem jag är men jag har inte någon koll på någon.
Alla känner apan men apan känner ingen..
Lite så känns det i själen.

Trots allt det här så är jag oftast en fantastisk person!